Vi behöver inte fastna i våra automatiska reaktioner

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin gick till Karl Deisseroth, Peter Hegemann och Georg Nagel för deras banbrytande arbete med ljusstyrda jonkanaler och optogenetik – en teknik som gör det möjligt för forskare att med hjälp av ljus aktivera eller hämma specifika nervceller i hjärnan. Det låter nästan som science fiction.

Genom optogenetiken kan forskare inte bara se var något händer i hjärnan, utan också undersöka vad som händer när vissa grupper av nervceller aktiveras eller hämmas. Det har bland annat gett nya möjligheter att studera rädsla, minnen och beteenden. I djurförsök har forskare kunnat påverka nervkretsar i amygdala som är involverade i rädsla och ångestliknande beteenden. Andra experiment har visat att aktivering av nervceller i hippocampus, som varit aktiva när ett minne skapades, kan få ett tidigare inlärt rädslominne att återkallas.

Det betyder förstås inte att ett minne sitter i en enda nervcell eller att våra känslor kan slås av och på med en strömbrytare. Hjärnan är oerhört mycket mer komplex än så. Men forskningen ger oss ett nytt fönster in i hjärnan och hjälper oss att förstå mer om vad som händer inom oss när vi känner, minns och reagerar.

Och för mig blir det kanske allra mest spännande här. När vi reagerar starkt, går till attack, drar oss undan eller känner hur rädslan plötsligt tar över är det lätt att tänka: Varför gör jag så här? Men våra reaktioner uppstår inte ur tomma intet. Bakom dem finns en levande hjärna och ett nervsystem som hela tiden tar emot information, tolkar det som händer och försöker hjälpa oss att navigera i världen.

Samtidigt vet vi från forskning om neuroplasticitet att hjärnan är föränderlig. Våra erfarenheter och det vi upprepat tränar på kan påverka och stärka kopplingar mellan nervceller och neurala nätverk. Det betyder inte att vi bara kan bestämma oss för att aldrig mer bli rädda, arga eller stressade. Våra automatiska reaktioner kommer ofta innan vi ens hunnit tänka. Men vi kan bli bättre på att upptäcka dem, förstå dem och träna på vad vi gör när de dyker upp.

Det är också en viktig del i min utbildning En konflikt – så spännande! Där får du lära dig att bli mer nyfiken på vad som händer när dina automatiska reaktioner tar över – och framför allt träna på att möta dem på nya sätt.

För kanske är målet inte att aldrig reagera. Kanske handlar det snarare om att steg för steg få större möjlighet att välja vad vi gör med vår reaktion. Och det tycker jag är hoppfullt.

Vi behöver helt enkelt inte fastna i våra automatiska reaktioner. Vi kan träna på nya sätt att möta både oss själva och varandra.

Så spännande!

Eva Berlander & Co