När något känns svårt i livet vill vi gärna hitta en lösning. Vi tänker, analyserar, vänder och vrider, spelar upp samtal i huvudet och försöker förstå vad som gick fel, vad vi borde ha gjort och vad vi ska göra nu.
Och när vi inte hittar svaret själva frågar vi andra. En vän, en partner, en förälder eller någon vi litar på. Det kan förstås vara både klokt och hjälpsamt. Andra människor kan ge oss nya perspektiv och hjälpa oss att se sådant vi själva har svårt att upptäcka.
Men ju fler vi frågar, desto fler svar får vi.
”Jag hade lämnat.”
”Du måste sätta en gräns.”
”Ge det lite tid.”
”Du borde säga ifrån.”
Till slut kanske vi inte längre vet vad vi själva tänker. Är det här min lösning – eller min väninnas? Är det min längtan jag hör, eller något jag har lärt mig från mina föräldrar? Försöker jag lösa det som faktiskt händer, eller det jag är rädd ska hända?
När vi är stressade eller oroliga är det dessutom lätt att förlora den större bilden. Problemet växer tills det fyller nästan hela synfältet och vi börjar älta, leta efter fel och föreställa oss allt som skulle kunna gå snett.
Kanske är det just då vi behöver göra något annat. Inte tänka mer, utan skapa lite mer lugn och stanna upp tillräckligt länge för att höra vad som faktiskt pågår inom oss. Vad känner jag? Vad är jag rädd för? Vad längtar jag efter? Vad kan jag påverka – och vad ligger utanför min kontroll?
Och kanske viktigast av allt: Finns det något mer här som jag ännu inte ser?
Sedan behöver vi ibland våga låta frågan vara kvar. Alla svar kommer inte när vi vill ha dem. Vissa frågor behöver vi leva med en stund, bära med oss och återvända till. Det betyder inte att vi blir passiva. Tvärtom kan det ge oss möjlighet att sluta pressa fram en lösning och i stället lyssna efter det som är svårt att höra när allt inom oss ropar efter ett snabbt svar.
Ibland kommer svaret på en promenad, i ett samtal, efter en natts sömn eller när vi plötsligt ser situationen från ett annat håll. Problemet kanske fortfarande finns kvar, men det behöver inte längre vara hela bilden.
Det betyder förstås inte att vi ska sluta prata med människor vi litar på eller tacka nej till professionell hjälp. Ibland behöver vi någon som hjälper oss att se det vi själva inte kan se. Men den bästa hjälpen ger oss inte alltid svaret. Den kan också hjälpa oss att ställa bättre frågor och våga vänta in våra egna svar.
Kanske behöver vi därför inte alltid börja med:
Hur ska jag lösa det här?
Utan med:
Så intressant. Jag undrar vad det här egentligen handlar om?
Så spännande!
Eva Berlander & Co
