Ibland blir jag uppgiven när jag ser vad vi människor gör med varandra och vår värld. Hur några få människors beslut kan orsaka så mycket lidande. Krig, korruption och en jakt på makt och pengar där andra får betala priset.
Vi kan skapa, samarbeta och visa en enastående omsorg. Ändå förstör vi sådant som vi själva är beroende av. Hur kan vi förstå så mycket och samtidigt blunda för konsekvenserna av det vi gör?
Det är lätt att kalla det människans dumhet. Men kanske behöver vi också våga se hur samma motsägelse finns i våra egna liv.
Om vi tänker oss världen som en stor cirkel kan vi steg för steg röra oss inåt. Till samhället, arbetsplatsen, familjen, parrelationen och slutligen till kontakten med oss själva. Handlingarna och konsekvenserna skiljer sig enormt åt. Ändå finns en fråga som återkommer: Vad händer när det vi vill ha just nu blir viktigare än det vi behöver värna över tid?
Från den stora världen till vår egen vardag
Vi förfasas över girighet, men lockas själva av att få mer. Vi oroar oss för miljön, men handlar sådant vi knappt använder, byter ut det som fortfarande fungerar och kastar mat som hade kunnat ätas. Vi vill ha tillgång till allt, hela tiden, gärna billigt och levererat till dörren. Vad det kostar någon annanstans blir lätt en avlägsen fråga.
Ingen av oss kan leva utan att påverka vår omgivning. Men vi kan bli mer villiga att se vår påverkan. För det är svårt att förändra något som vi hela tiden förklarar bort.
På arbetsplatsen kan vi tala varmt om samarbete samtidigt som vi undanhåller information, pratar bakom ryggen på en kollega eller låter bli att säga ifrån när någon behandlas illa. Vi vill tillhöra gruppen och skydda vår position. Ibland så mycket att vi sviker det vi egentligen står för.
Sedan kommer vi hem.
Där finns människorna som betyder mest för oss. Ändå kan vi kritisera, attackera, ljuga eller dra oss undan. Vi vill bli förstådda, men avbryter. Vi längtar efter närhet, men försöker vinna grälet. Vi kräver att den andra ska lyssna samtidigt som vi förbereder vårt nästa försvar.
Och när vi blir ensamma fortsätter ibland angreppen, nu riktade inåt. Hur kunde jag vara så dum? Varför klarar jag aldrig någonting? Vi talar till oss själva på ett sätt som vi knappast skulle önska någon annan.
Varför gör vi så här?
Vi är också djur, med en stark drivkraft att skydda oss, undvika obehag och söka sådant som ger belöning. Men allt vi gör går inte att förklara med överlevnad. Vi kan också stanna upp, tänka efter och ta ansvar. Svårigheten är att vi inte alltid använder den förmågan när vi behöver den som mest.
Det som ger snabb lättnad är ofta lättare att välja än det som kräver något av oss.
Mobilen ger oss något nytt att titta på. Ett köp ger en stunds förväntan. Ännu ett avsnitt skjuter undan oron. Ett vasst svar kan ge oss känslan av att ha fått övertaget.
För stunden får vi något. Men vad händer sedan? Har vi blivit mer nöjda? Har vi kommit närmare varandra? Har det vi undvek blivit lättare att möta?
Det är inget fel med underhållning, teknik eller att köpa något vi tycker om. Frågan är vilken plats det får. När vi gång på gång använder distraktion för att slippa vara närvarande kan det som ger snabb belöning börja tränga undan det som gör livet meningsfullt.
Vi sitter bredvid någon vi älskar, men är upptagna av människor på en skärm. Vi vet vad som behöver sägas, men väntar. Vi känner att något skaver, men fyller på med mer aktivitet.
Vi förnekar också att vi förnekar
Det är obekvämt att upptäcka hur vi själva bidrar till det vi klagar på. Därför hittar vi förklaringar: Alla andra gör ju så. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag orkar inte just nu.
Ibland är vi verkligen trötta och har begränsat med kraft. Men ibland hjälper förklaringarna oss att slippa se våra val.
Att dra bort förnekelsens plåster kan göra ont. Vi kan behöva erkänna att vi har sårat någon, försummat oss själva eller lagt mycket tid på sådant som ger ganska lite tillbaka. Det kräver mod att se det utan att genast börja försvara sig eller döma sig själv.
Men där blir också förändring möjlig. Vi får syn på något vi faktiskt kan göra annorlunda.
Vi kan lägga undan mobilen och lyssna färdigt. Säga förlåt och ändra vårt beteende. Avstå från ett köp. Ställa en ärlig fråga i stället för att anklaga. Stå upp för en kollega. Ge oss själva en stunds omsorg i stället för ännu en utskällning.
Den sortens belöning är inte alltid lika omedelbar som en kick. Den kan växa fram i känslan av att ha varit ärlig, tagit ansvar eller fått kontakt. Att kunna möta sin egen blick. Att känna att någon lyssnar och att själv vara tillgänglig för någon annan.
Vi kan inte var och en stoppa världens krig eller avskaffa korruptionen. Men vi kan engagera oss, göra vår röst hörd och ta ansvar där vi befinner oss. De mindre cirklarna är också en del av världen.
När vi väljer att fokusera på det vi kan påverka och gör mer av det som betyder något, kanske uppgivenheten får lite mindre plats. Vi får erfarenhet av att våra handlingar spelar roll. Och då kan vi bli mer handlingskraftiga, både i våra egna liv och tillsammans med andra.
Eller vad säger du?
Eva Berlander & Co
