Vi måste fråga oss varför?

VARFÖR SER DET UT SÅ HÄR – ÅR 2022?

Hur kommer det sig att samhället i stort, organisationer och företag ofta står handfallna gällande ämnen som: sjukskrivningar, psykisk ohälsa, negativ stress, utmattnings symptom, passivitet, ständiga konflikter, negativism, uppgivenhet, mobbing, tidsbrist, omotiverad personal och sönderstressade föräldrar, ledare och chefer?

Hur kommer det sig att våra klassrum är överfyllda av elever som sällan känner sig sedda, hörda eller hjälpta? Varför förväntar vi oss att några få förskollärare ska hinna ge barn det de behöver och längtar efter med större och större barngrupper?

Eller, hur kommer det sig att vi förstör den enda plats som vi har att leva på – vår jord?

Ja, hur kommer det sig att fler och fler vuxna och ungdomar äter antidepressiva läkemedel.
Varför ser det ut så här – år 2022?

Jag är övertygad om att så länge vi enbart behandlar det vi ser på ytan, så kommer vi aldrig att kunna skapa förändring på riktigt.

Vi vet att den mest grundläggande dynamiken i mänskligt liv och den viktigaste faktorn i människans utveckling och existens är anknytning.
Kontakten till en annan människa.
Jag menar förmågan att se, höra, förstå, acceptera och att vara närvarande med en annan person.

Neurobiologisk forskning visar tydligt att vi inte bara behöver varandras positiva uppmärksamhet utan även att vi ständigt speglar och smittas av varandras beteenden, tankar och känslor. Speciellt när vi är små barn.

Neurobiologisk forskning visar också att vi under hela livet finjusterar vårt stress- och hotsystem i anpassning till den relationella miljö vi befinner oss i. Har man vuxit upp i en upplevelse av fara eller/och stark stress är det klokt av nervsystemet att skydda sig på bästa möjliga sätt.

På ytan ser vi resultatet i form av symptom.

Idag har vi skapat ett samhälle som ”badar” i negativ stress. Vi springer ofta ifrån oss själva i tron att vi ska hitta lycka, kärlek, bra resultat och framgång.
Många företag prioriterar bort fikapausen på jobbet och de flesta av oss hinner inte med oss själva eller med våra nära och kära.
Vi har skapat ett samhälle där vi t o m stressar för att hinna umgås, ha kul, träna eller vila.

Få lär sig att kommunicera på riktigt. Speciellt inte när svårigheter och konflikter knackar på dörren. Här gör vi ofta det bästa vi kan genom att försvara oss, i motsatsen till nyfikenhet, acceptans och närvaro.

Sen blir det än mer krångligt när vi förstår att negativ kontakt är bättre än ingen kontakt alls.
Ja, på resan blir vi undernärda på det vi behöver och längtar efter mest; positiv och intonad kontakt.

Så intressant och så obeskrivligt sorgligt.

Det intressanta är att det vi människor (speciellt barn) upplever, som den bästa belöningen någonsin, är ett öppet, varmt, accepterande och nyfiket ansikte.
Vi behöver helt enkelt varandra.
När vi kan lära oss att kommunicera med anknytning som bas, kan vi också hjälpa oss själva och varandra att må riktigt, härligt bra.

Det sorgliga är att det är svårt med förändring. Speciellt när vi riktar all vår uppmärksamhet mot symptom och det vi ser på ytan.
Frågan är, kan vi vända trenden av en global förnekelse?
Kan vi tillsammans välja att göra nytt?

Ja, i min värld är detta lättare sagt än gjort, men helt möjligt.
Men det är bara möjligt om vi väljer att titta på det som lever under all ohälsa, alla dessa diagnoser och läkemedel.

Eller vad säger du?
Eva Berlander