Från Krig till Fred
Ryssland har gått in i Ukraina och det är återigen krig i Europa.
Orden som jag hör på nyheterna får min annars lugna andning att fastna i bröstet. När jag ser på bilderna inifrån Ukraina kommer tårarna som ett brev på posten. Mitt hjärta ömmar för alla barn och vuxna som i stunden av nu badar i ovisshet, maktlöshet och total skräck. Utan att veta vem du är, gissar jag att du känner detsamma.
Det intressanta är, att i samma ögonblick som jag kan identifiera mig med krigets offer och därmed känna djup medkänsla för dem, händer någonting inne i mig. Plötsligt handlar det inte bara om dom, utan nu på en nanosekund, riktas min fokus och rädsla även mot mig själv, min familj, mina vänner och till Sverige i stort. Mina tankar försöker lugna mitt galopperande nervsystem genom att försöka förutspå framtiden. Vad betyder Putins agerande för Sverige? Vad betyder det för Europa och vad betyder det för världen i stort? Borde vi i Sverige vara medlemmar av Nato och har det i så fall någon som helst betydelse för vår säkerhet? Står vi nu inför det omöjliga – ett tredje världskrig? Frågorna byggda av rädsla är många. Jag känner, hur min fantasi, nästan skrämmer slag på mig själv. Desperata tankar som i stunden av nu försöker hitta ett tydligt svar. Allt för att göra detta svåra så begripligt som möjligt.
När man tittar på det utifrån är det ganska ofattbart att något land skulle vilja bomba ett annat land och därmed skada och döda tusentals oskyldiga barn och vuxna. Det är också svårt att ta in konsekvenserna av vad allt detta våld leder till. Här syftar jag inte på världsekonomin eller alla vackra städer, historiska byggnader och privata hem som slås i spillror, utan snarare på den emotionella smärtan som krig leder till.
Tittar vi på det i mindre skala och ser på alla familjer, par och individer som bombarderar varandra (och sig själva) med kritik, fysisk och emotionell misshandel, iskall tystnad eller förakt, så är det nog så skrämmande. Speciellt med tanke på att livet är kort och att allt detta som förstör, även leder till en enorm förlust av glädje, lek, lugn och gemenskap. Positiva saker som gör livet värt att leva.
Här är det lätt att bli uppgiven och tröstlös. Mina tankar går till en mening som både Nisse Simonson och senare Anders Hansen så klokt har frågat; Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra? Eller min fråga; Hur kan vi göra så tokigt som att kriga när vi vet vad det leder till?
Ett av svaren på dessa komplexa frågor ligger i vår biologi.
Vi är gjorda för försvar och när vår hjärna (i kroppen) ”får för sig” att fara finns, gör den allt den kan för att få oss att överleva. Antingen vänder vi ut vår energi och attackerar eller så vänder vi in vår energi och flyr. När hjärnan i kroppen blir riktigt rädd, fryser vi still genom att ”spelar döda”. I värsta fall svimmar vi och dör. Ett evolutionärt skydd som i stunden av hot, hjälper oss att lättare överleva. Man brukar säga att alla mynt har två sidor. Så även i det här fallet.
- Å ena sidan, behöver vi tacka vår briljanta hjärna för att den ständigt (24 timmar om dygnet) väljer att läsa av och tolka allt som sker – utifrån perspektivet; är jag trygg eller i fara?
- Å andra sidan, behöver vi avslöja att det som hjärnan tolkar som hot inte alls behöver vara så farligt som det upplevs, utan snarare kan det vara vårt minnessystem som spökar.
Det enklaste sättet att definiera minne är: en erfarenhet från det förflutna som formar oss i nuet och påverkar hur vi kommer att agera, tänka och känna i framtiden. Minnet har tre aspekter: Då, händelser i det förgångna som influerar vårt NU, och som formar (och troligtvis kommer att forma) vår FRAMTID. Många tänker på ett minne som någonting som vi minns, men det är mycket mer komplicerat än så. Forskare har upptäckt två lager av minne. Det fösta lagret kallas implicit minne och det andra explicit. Förenklat kan vi säga att explicita minnen är minnen som vi minns att vi minns. Implicita minnen är minnen som vi inte minns, men som vi intressant nog sällan glömmer. De implicita minnena kommer även att upplevas som nutid, trots att de ofta kommer från dåtid.Hjärnan fungerar helt enkelt som en associationsbank. Blixtsnabbt ser den mönster av tidigare upplevelser, känslor, tankar och beteenden och med hjälp av dessa erfarenheter tolkar den verkligheten. Ja, som du hör ser vi sällan verkligheten som den är, utan snarare som vi är.
Vår förmåga att samarbeta är avgörande för vår överlevnad. Som däggdjur behöver vi tillhöra flocken och det är i mötet med andra som våra hjärnor och dess neurala spår utvecklas och frodas. Detta är speciellt viktigt när vi är små barn men ur hjärnans perspektiv är positiv kontakt kraftigt belönande genom hela livet. Vi knyter an till andra och det är genom deras respons som vi bygger vårt jag. Vi är helt enkelt gjorda för kontakt! Låt oss igen titta på myntets två sidor:
- Å ena sidan är det underbart att veta om, att tillgänglig, positiv och närvarande kontakt är det som lugnar, reglerar och läker oss – inifrån och ut.
- Å andra sidan är det svårt, då bristen på positiv kontakt kan ge förödande konsekvenser. Från hjärnans och medvetandets perspektiv kommer alltid bristen på positiv kontakt upplevas som ett direkt hot.
Alla har vi en historia. En mängd av upplevelser och minnen som formar vårt sätt att se på oss själva, på varandra och på världen i stort. Här vill jag personligen bort från begreppet; en bra eller en dålig barndom då vårt minnessystem och dess historia är betydligt mer komplex än så. I stunden av nu kan vi alla betrakta vad ”rädsla för ryssen” betyder. En del av det handlar om det vi ser och upplever just nu. En annan del är våra (explicita och implicita) minnen som våra föräldrar och mor-farföräldrar och deras föräldrar vet om rädsla och ämnet i fråga. Allt ligger i det mellanmänskliga mötet.
Ständigt tolkar vi verkligheten utifrån våra och andras minnen. En verklighet som vi automatiskt reagerar utifrån. Vi vet till exempel att en människa som ”upplever” sig kränkt, förminskad, osedd, ohörd eller oälskad kommer att vilja försvara sig. Antingen vänder personen ut energin och blir kaotisk och i värsta fall våldsam eller så vänder personen in sin energi vilket ofta leder till rigiditet och avstängdhet. Inbördeskriget mellan försvar och kontakt pågår ständigt i vårt inre. Några av oss har kunskap och verktyg som hjälper oss att lugna en rädd kropp, andra har det inte.
Under mina 30 år som terapeut och mental tränare har jag mött tusentals individer, par och grupper som fastnat i inre och yttre konflikter. En destruktiv resa av kritik som aldrig leder framåt. Tyvärr ser vi konsekvensen av detta drama – just nu i Europa.
Här är det igen lätt att bli tung och uppgiven. Därför är det viktigt att belysa att hjärnan är plastisk (förändringsbar) och att vi alltid kan lära oss nytt. Efter att ha haft över 1700 par i min klinik vet jag att förändring kan ske. På första parkett har jag bevittnat hur individer och par med rätt kunskap, verktyg och stöd, vänt konflikter, maktlöshet och smärta till kontakt, möjlighet och glädje. Jag har även gjort detta spännande arbete, både med mig själv och tillsammans med min man Sven. En berörande resa som jag skulle önska att alla människor fick se. Du kan föreställa dig hur härligt det skulle vara om vi på bästa sändningstid på TV även fick se hur vi löser konflikter och vad som leder till respekt, värme, förståelse och fred i motsats till enbart konflikter, krig och bedrövelse. Om du fick se denna förändring, gissar jag att du skulle känna dig hoppfull, ödmjuk, berörd och glad. Jag gissar att din andning skulle ligga stadigt i magen och att du precis som jag skulle känna; Oh, jag kan verkligen göra skillnad och tillsammans kan vi skapa en bättre värld!
Nu visars inte dialogen; att gå över bron på TV. Däremot kan du som vill se mig jobba med par välja att bevittna denna berörande form av kommunikation via min workshop för par, eller i min webbutbildning: Att leva istället för att överleva, den stora bilden. Du kan även läsa min första bok med samma namn eller lyssna på delar av dialogen via min podcast; Evas relaionspodd. Min avsikt är att inspirera dig att på enklaste sätt titta på relationer från ett nytt perspektiv. Vi människor har så lätt att göra det vi gjort, tänka det vi tänkt, känna det vi känt, om och om igen – trots att det sällan leder dit vi vill. När vi lyfter blicken och ser den ”stora bilden” av relationer så hittar vi ofta nya spännande vägar.
Let´s do it together!
Tack för att du tagit dig tid att läsa. Jag märker att mitt skrivande lugnat och reglerat mitt eget nervsystem. Så intressant!
Eva Berlander