Ensam är inte stark

Inre och yttre ensamhet

Ensamhet är ett ord vi ofta använder som om det betydde en enda sak.
Men i mitt arbete möter jag två olika former av ensamhet: den yttre och den inre.

Den yttre ensamheten handlar om att faktiskt vara själv.
Att sakna människor omkring oss. Att sakna gemenskap, verkliga samtal och beröring. Den är ofta tydlig och lätt att förstå. Vi längtar efter någon att vara med.

Den inre ensamheten är mer subtil.
Den kan finnas även när vi sitter vid ett fullt middagsbord, i ett möte på jobbet eller i en nära relation. Den uppstår när vi inte känner oss sedda, hörda eller förstådda på insidan.
När våra upplevelser, känslor och behov inte riktigt får plats.

Det är därför två människor kan leva tillsammans i många år – och ändå känna sig ensamma.

Ur ett neurobiologiskt perspektiv är detta inte konstigt. Vi människor är skapta för kontakt. Nervsystemet regleras inte bara genom vila och sömn, utan också genom trygg närvaro från andra människor. När den kontakten saknas, eller när vi inte riktigt vågar visa vilka vi är, kan ensamheten smyga sig in även i de mest sociala miljöer.

Men det finns också hopp i detta.
När vi börjar förstå skillnaden mellan yttre och inre ensamhet kan vi också börja göra något åt den. Ibland handlar det om att söka fler sammanhang. Ibland om att våga visa mer av oss själva. Och ibland om att stanna upp och faktiskt lyssna – både på oss själva och på varandra.

Och kanske är det just här verkliga möten börjar.
När vi vågar gå från yta till kontakt.

I vår utbildning En konflikt – så spännande arbetar vi just med detta.
Hur vi kan mötas på riktigt, även när det skaver. Hur vi kan gå från försvar till förståelse – och skapa relationer där vi inte bara är tillsammans, utan också känner oss tillsammans.

För sanningen är enkel, men ibland svår att leva efter:
ensam är inte stark.

Det är i kontakt vi växer.
Det är i mötet vi blir hela.

Eva Berlander & Co