En våg av tacksamhet…

Kroppen är tung, långsam och orörlig. Motivationen som nyligen så lätt dansat genom blodet är spårlöst borta. Försvunnen helt enkelt. Det är som en våg av hopplös maktlöshet drabbat henne inifrån och ut. Varma – lite befriande – tårar rinner nerför hennes röda kinder när hon med mycket svag och lite hackande röst sätter ord på allt som gör ont. Jag andas, andas för oss båda… och för ett kort ögonblick känner jag själv den salta smaken av tårar.
Tillsammans i mötet hjälps vi åt att göra det obegripliga begripligt.

Plötsligt utan förvarning, böjer hon sig fram, rör vid mitt knä och viskar; ”Eva, tycker du jag är tokig, om jag säger att jag längtar efter en kopp kaffe och den där chili-chokladen som du alltid brukar bjuda på?”. 

Jag ler och nickar igenkännande.
Det som för någon minut sedan var en förlamande sorg har nu blivit ett bubblande skratt. Så befriande enkelt!
En våg av tacksamhet över livets variationer och verkliga möten kramar mitt hjärta.

En fin helg önskar jag dig.
Eva Berlander