En fluga på väggen i Evas terapirum

När vi ser det positiva kommer vi varandra närmare!

Terapeutens hand pekar ivrigt på den tomma platsen emellan dem. Detta fina par som just nu befinner sig i en livskris där orden skilsmässa, separation orkar inte mer, haglar mellan dem som om de vore en pingisboll under match. Evas kropp är fylld av medkänsla. Hon vet själv hur det är att snegla på dörren till separation. För ett ögonblick stannar hon upp i sitt undervisande. Hon tar sig tid att andas och med värme i blicken tittar hon igenkännande och tillåtande på paret framför henne. Hon vet också hur härligt det är när känslan av maktlöshet och gräl byts ut mot kraft, glädje och intimitet. Hon påminns om att det är DEN känslan som hon i stunden av nu ska smitta detta oroliga och ledsna par med.

Med den positiva och optimistiska upplevelsen kvar i famnen, fortsätter hon lekfullt att med kroppen och rösten beskriva mellanrummet mellan dem båda. Det är lätt för henne att illustrera då de två grå fåtöljerna står vända mot varandra. Platsen emellan dem blir glasklart tydlig. Paret framför henne möter varandras blick. Deras lite roade ansiktsuttryck går inte att ta miste på. Peter tittar sen lite förvirrat på terapeuten medan Mia ivrigt nickar igenkännande. Eva inser att hon redan tittat på hennes introducerande webbkurs: 10 steg mot nya möjligheter, och därför vet hon vad som komma skall.

Med en mjuk och lugnande röst fortsätter Eva; -Ett av många sätt att illustrera vårt minnessystem är genom att lekfullt använda oss av metaforen; ”the space in between”, platsen emellan er båda. En plats som vi också på lek kan kalla för mellanrummet.

Mia nickar igenkännande. Eva fortsätter; -Hur länge har ni varit tillsammans?

Det blir tyst för ett ögonblick och sen svarar Peter lite osäkert; -22 eller kanske 23 år, tro jag.

Snabbt som en attackerande kobra fräser hans fru; -Men gud Peter, 24 år är det faktiskt! Inte ens det kommer du ihåg!! Det säger en hel del om vad jag och vårt äktenskap betyder för dig!

Han suckar och med en bedjande blick söker han stöd hos terapeuten.

Eva speglar; -Ok, 24 år har ni varit ett par.

Han nickar urskuldande. Terapeuten fortsätter; -Det betyder att under alla dessa år så gissar jag att det har hänt en massa bra saker mellan er, och förstås en hel del jobbiga saker? Kan det stämma?

Båda nickar bestämt.

-Ok, nu ska jag utmana er lite. Kommer ni ihåg hur det var när ni var nyförälskade? Var träffades ni?

En känsla av lättnad infinner sig i rummet. Lite trevande säger Peter; -Vi träffades hos en vän till mig. Redan när jag såg Mia första gången visste jag att hon var tjejen som hade allt. Hon var snygg, lättsam att prata med och jävligt sexig.

Mia lyser upp. Terapeuten lägger märke till att Mias andning är djupare än tidigare och hon gissar att Peters fru väntar på att få höra mer.

Peter ser det också och med en stadig blick på sin hustru fortsätter han; -Ja Mia du var jäkligt attraktiv och det är du fortfarande. Jag är ledsen att jag inte kom ihåg hur länge vi varit ihop.

Mia möter hans blick och med en lite försonande röst svarar hon; -Du var faktiskt rätt snygg du också, men det jag kommer ihåg mest från den tiden, det var att du var intresserad. Du var intresserad av mig!! Du var öppen, engagerad och helt orädd.

Den nyfunna glädjen i hennes röst byts snabbt ut mot sorg och en frusen längtan; –Nuförtiden drar du bara iväg och verkar inte bry dig längre.

Ilskan hos henne är som bortblåst, istället svämmar ögonen över av svikna tårar som nu sakta blöter ner den nyinköpta vita bomullsskjortan. Tyst, nästan som ett rop på hjälp, viskar hon; -Jag längtar så efter den man som du var då. Var tog du vägen?

Peter böjer sig fram i ett försök att trösta.

Med varm och stadig röst säger terapeuten; -Jag kan verkligen se och förstå att ni har det tufft. Vi ska titta mer på allt det där svåra och allt det som gör så förtvivlat ont om en liten stund. Innan dess vill jag locka er att följa mig, då vi behöver möta det svåra på ett sätt som leder er framåt. Eller hur?

Båda nickar lite osäkert. Eva fortsätter; -Med stor respekt för er båda två vill jag att vi går tillbaka till det där tillfället då ni båda först möttes. Du Peter tyckte Mia var snygg, sexig och härlig. Du visste med hela dig att du ville ha henne. Du Mia gillade verkligen Peters öppenhet och engagemang. Här kände ni båda två att ni ville ha varandra och jag gissar att livet kändes väldigt hoppfullt och spännande. Stämmer det?

Mia torkar sina ledsna tårar och säger sen mjukt; -Jaaa, då hade vi verkligen det bra tillsammans.

Peter nickar igenkännande mot sin hustru och för ett ögonblick är värmen tillbaka. Eva ber dem att fortsätta måla upp den där första finaste tiden.

-Berätta, vad gjorde ni? Var bodde ni?

Trevande börjar de berätta. I början mest för att bejaka terapeutens tydliga önskemål men ganska snart fylls platsen emellan dem av positiva händelser och minnen av förälskelsens bedövande tid.

Eva följer med i deras berättelse och i fantasin kan hon för ett ögonblick se bilderna av dem som nykära. Mjukt berömmer hon dem för att de så fint ser sig själva lite utifrån. De målar upp filmen av deras första år tillsammans så tydligt, att Eva för ett ögonblick får vara vittne till en del av deras glädjefyllda historia. Nu med rummet fyllt av tillit och värme tar Eva chansen att leda dem vidare.

-Denna form av minne kallar man för explicita minnen. Det är minnen som vi minns att vi minns, och som vi ofta refererar till när vi talar om just våra minnen. Nyfiket och nu med ett öppnare kroppsspråk följer de Evas ord. -Sen finns en annan form av minne. Det man kallar för implicita minnen. Har ni hört talas om det? Mia nickar ivrigt och Peter skakar lite besviket på både huvud och hårtofs.

Hon skrattar till och säger; -Detta minne är bl.a. tomater och regn för dig Eva. Eller hur?

Terapeuten nickar bejakande och fortsätter; -Precis, jag brukar säga att jag går igång på tomater. Jag blir också väldig glad när det regnar ute. Speciellt när regnet öser ner utanför fönstret och himlen är sådär hotfullt svart.

Evas axlar åker upp till öronen och med en rynkad näsa av förnöjsamhet säger hon glatt; -Ja, då myser jag. Jag älskar verkligen regn!

Mia ler glatt.

-Implicita minne är minnen som vi inte minns att vi minns men som vi intressant nog aldrig glömmer. De bor helt enkelt i kroppen och upplevs ständigt via våra sinnen utan att vi tänker på det. Nu har tomaterna och regnet blivit explicit för mig eftersom jag så ofta talar om det i mina utbildningar och i min podcast. Hon fortsätter; -Jag är uppvuxen i Nigeria, Väst Afrika. Jag gissar att jag varit omgiven av tomater och olika frukter som gett mig en positiv känsla av glädje. Jag vet att regnet var livsviktigt. Jag kommer ihåg (explicit) att människor dansade på gatorna när torkperioden var över.

Eva viftar med armarna för att beskriva dansen och ler stort. Båda nickar bejakande och med skämtsam röst säger Peter; -Fint för dig Eva att du bor på Västkusten med tanke på att det ofta regnar här.

Dom skrattar. Med fortsatt glädje fråga Eva dem; -Berätta, vad går ni igång på? Ja, nu menar jag inte vad ni går igång på sexuellt utan snarare, vad är det som får er att känna er livslevande? Vad mår ni bra av och var mår ni som bäst? Använd era sinnen. Ofta har vi naturen som referens när vi pratar om känslan av att vara livslevande.

Känslan av intimitet, fniss och värme lever emellan dem alla tre. Peters svar kommer snabbt och bestämt: -Havet. Jag känner mig som mest levande och glad när jag är vid eller helst på havet!

Hans ögon lyse upp. Famnen öppnas och med ivriga händer bubblar han på om glädjen av att segla och uppleva västkustens salta vatten. Båda lyssnar.

-Du gillar verkligen att segla och att vara vid havet, säger terapeuten. Han riktigt strålar när han med entusiasm svarar; -Ja, det gör jag verkligen!

Han fortsätter ivrigt; -Precis som dina minnen av Afrika är jag också uppväxt vid havet. Lukten av tång och nakna, varma klippor är lycka för mig.

Rummet fylls av leenden. Eva vänder sig nu till Mia. -Titta Mia, säger hon. Om du och jag skulle bygga en liten bro över till Peter så ser vi tydligt på första parkett, hur hans ansikte lyser upp bara utav att prata om havet.

-Jag vet, flinar Mia. Han älskar verkligen sommaren och den där platsen.

Du är fin Peter, fortsätter Eva. -Jag kan föreställa mig att när du är där så fylls du av både glädje, lätthet och kanske av ett lugn. Kan det stämma?

Peter nickar och med en allvarlig röst, svarar han; -Utan tvivel, det gör jag verkligen.

Terapeuten nickar och fortsätter nyfiket fråga; -Vad tror du att Mia känner just nu när du är på den här fina platsen i minnet? Vad händer inne i henne när hon ser ditt ansikte som är fyllt av alla dessa positiva känslor?

Peter stannar upp i rörelsen och med en retsam blick säger han mjukt till sin hustru.

-Då tror jag att hon gillar mig.

Eva fortsätter; -Du tror att hon gillar dig när du ser så här glad och lugn ut. Det kan jag också gissa att hon gör. Vi människor gillar verkligen varma ögon, glädje och ett öppet ansikte. Det får oss att vilja närma oss varandra.

Hon fortsätter tålmodigt; -Men vad tror du att hon känner inne i sig själv när du ser ut så här?

-Glädje kanske?

Han tittar lite frågande på Mia. Mia svara snabbt, nu med en lätt entusiastisk och ivrig röst; -Ja, jag blir verkligen glad när du är så här.

-Ok, så du blir glad när han ser ut så här, fortsätter Eva. -Berätta vad känner du mer, om något?

Mia bubblar vidare; -Jag blir lugn och det är precis som du säger Eva, jag vill komma närmare honom.

Orden hinner inte komma ur hennes mun innan hennes kropp lutat sig närmare honom. Peter möter hennes gest genom att spontant greppa hennes nu öppna hand. Deras blickar möts och för ett ögonblick vet de inte ens hur man stavar till ordet skilsmässa.