Förlåt, snälla pappa förlåt…

Solen skiner varmt. Jag står och äter en glass tillsammans med min man Peter, samtidigt som vi tillsammans tittar in i den lilla konstaffärens skyltfönster. Vi har varit på Ica och handlat och nu tittar vi efter en present till en vän som snart fyller år.

Plötsligt kommer en liten flicka på en liten tvåhjuling fram till oss. Hon stannar, tittar på mig och frågar med nyfiken röst -Varför äter du glass? Jag svarar något om att solen skiner, att jag gillar glass, och frågar sen flickan om hon också tycker om glass. Flickan svarar då lite kavat “Jag ska till Ica och handla”. “Jasså”, säger jag engagerat, “ska du till Ica?” Jag tittar mig omkring  men ingen  vuxen  dyker upp för att följa med. Det är inte långt till Ica, kanske bara 30 meter, men jag förstår att flickan nog inte egentligen ska gå dit själv, men nu har hon har blivit inspirerad av min glass. Plötsligt tittar en man ut på balkongen från lägenheten ovanför affären. Flickan tittar upp när hon hör sin pappa med sträng röst säga:
“Du kommer tillbaka med cykeln med en gång.” Sen händer det märkliga – flickan börjar storgråta och säjer om och om igen: “Förlåt, förlåt, snälla pappa förlåt.”

Hon tar sig sakta och snyftande tillbaka från det hållet hon kom. Hennes röst är full av förtvivlan och rädsla. Både Peter och jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Jag känner en stark instinkt av att vilja beskydda, så jag går runt hörnet och låtsas titta in i skyltfönstret som är där. Jag ser att pappan kommit ut på gården. Flickan ber fortfarande om sin pappas förlåtelse. “Förlåtelse för vad”, tänker jag.

Jag hör då hur pappan säger. “Du får inte vara på den sidan, det finns bilar där!” “Får jag se dig där en gång till så blir det sängen!”

Flickan tystnar och Peter och jag går sakta därifrån. En pappa som älskar sin dotter, så klart, och på sitt sätt gör sitt bästa för att skydda henne för faror. Det finns en parkeringsplats i närheten och säkert har flickan lovat sin pappa att hålla sig inne på gården. Men hans kärlek landar tyvärr som något helt annat i hans dotter.

Jag vet inte vad som gör mig mest sorgsen. Pappans oförmåga att se sin dotters förtvivlan och hur hon fullständigt ger upp sig själv för att ställa allt till rätta. Hans fullständiga dövhet inför sitt barns signal. Jag hade velat se honom komma fram och säga något som:
“Hjärtat, jag blev så rädd, förlåt att jag skrämde dig. Jag vet hur det är att vara liten och nyfiken, och det är inte så lätt att hålla det man lovat. Vilken tur att jag såg dig, och nu hände ju ingenting. Du har inget att be om förlåtelse för, du är bara så som barn ska vara. Och jag är den som ska ta hand om och beskydda dig.”
Eller bilden av den lilla flicka som vuxen. En kvinna som tar på sig skulden för det mesta och ständigt ber om ursäkt, eller det motsatta – en rebell som ingen kommer nära och som ser till att skydda sig med alla tänkbara medel. Varianterna är många.

Jag hoppas så att jag har fel och att det finns någon mer vuxen i flickans närhet som är intonad, empatisk och närvarande. En person vars kärlek ger flickan känslan av att vara älskad och värdefull. Jag får leva i ovisshet, men både jag och Peter är omskakade av verklighetens mörkare sida.

Några dagar senare har jag en totalt omvänd upplevelse. Inne på Ica, bland grönsaker och frukt, hör jag hur en pappa och hans son glatt pratar och diskuterar om vad de ska handla. Pojken är kanske fyra, hans pappa är klädd i snickarkäder med tumstocken hängande i byxorna.
“Kan vi köpa paprika” frågar pojken. “Visst säger pappan.” “Jag gillar den här” säger pojken och håller upp en röd paprika. “Ta en grön också” säger pappan. “Jag gillar inte gröna”, säger sonen.
“Jag tycker om grön paprika”, svarar pappan, “ta en av varje, så får vi var sin”. Pojken gör som hans pappa säger och de fortsätter in i affären.

Nästa gång jag noterar deras förehavanden är när pappan frågar om de ska köpa pastej. “Ja!” ropar pojken med stor entusiasm. De tittar in i pastejhyllan och bestämmer sig för att ta samma sort som förra gången, den var så god.

Vi kommer fram till kassorna ungefär samtidigt. Här är det som vanligt massor av godis och pojken får glatt syn på kexchokladen. “Kan vi ta en sån här?” frågar han glatt och håller upp den framför pappan. “Nix” säger pappan, “det köper vi på lördagar”. Sen vänder han sig och tittar åt ett annat håll och pojken lägger tillbaka chokladen. Jag känner en stor värme inom mig, och en stor beundran. Pappan är så tydlig i sitt språk, han förväntar sig att pojken ska ta honom på allvar och han lägger inte en massa energi på att förklara för honom varför det är bäst att äta godis bara på lördagar osv.

När jag precis packat in mina kassar i bilen kommer pappan och pojken till sin bil. Det sista jag ser är hur den lille grabben stolt kör tillbaka kundvagnen själv medan pappan står kvar vid bilen och väntar.

Jag känner mig glad och förtröstansfull, världen är även befolkad av denna uppsättning föräldrar.

Här är en pappa som har tillgång till ett varmt, autentiskt och tydligt  samspel med sitt barn. Ett samspel som bygger på likvärdighet och respekt och som får en liten kille att växa och känna sig betydelsefull i världen, samtidigt som han kan samarbeta och ta hänsyn till andras önskemål. Det är så enkelt att föreställa sig den här pojken som en ansvarstagande, självständig vuxen som vet vad han vill och som står upp för sig själv och andra i samhället.

Två pappor, ungefär lika gamla och med barn i samma ålder, många likheter och ändå så olika. Vad är det som orsakar denna skillnad?
“Kunskap” skulle nog många svara, och det är jag oftast benägen att hålla med om. Men i detta fall, tror jag inte det. Jag har ju ingen aning egentligen, för jag vet ingenting om de här två männen. Men min “hint” är att ingen av dem har något större intresse av att läsa en massa teori om barn och deras utveckling.

Jag tror att, i detta fallet, är det som skiljer dem mest åt, deras egna inre mentala bilder och erfarenheter av relationer. Alltså hur de själva blev bemötta under sin uppväxt, hur deras föräldrar gjorde för att göra sitt allra bästa för sina barn. Sen skulle vi enkelt kunna titta tillbaka på nästa generation och nästa igen och så vidare. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra. Ingen är skyldig – alla har ansvar.

Nu skulle ju detta konstaterande  kunna kännas väldigt tungt, och det är svårt att påverka någon som inte vill bli påverkad. Men jag känner mig inte nedslagen, snarare ännu mer inspirerad, till att nå ut där det finns mottagare. Vem som helst kan göra skillnad för en annan, en tillräckligt nära annan vuxen i ett barns liv kan ge nya nyanserade mentala inre bilder i barnet, bilder och erfarenheter som på sikt gör skillnad och leder till ett härligare liv.

Så jag väljer att lägga min energi på det som fungerar. Jag  gläds med den lille pojken som hade turen att landa i en familj, där kärleken också känns som kärlek. Samtidigt sänder jag ut en önskan om att den lilla flickan träffar på flera närvarande, intonade och nyfikna vuxna. Vuxna  som förstår hennes signaler och ger henne känslan av att vara värdefull , precis så som hon är.

Kanske är Du en av dem …

Elsa Gottfridsson