Mitt i allt det jobbiga – bor också det vackra!
”Anders stod lutad mot diskbänken med kaffekoppen i handen. Han hade redan hunnit bli irriterad tre gånger innan klockan slagit åtta. Dottern vägrade borsta tänderna, sonen hade spillt juice över sina läxor och hans fru hade påmint honom – igen – om att han glömt ringa elektrikern. ”Jag gör det ikväll,” mumlade han, utan att mena det. Hon suckade, han suckade, och ljudet av diskmaskinen kändes som ett dovt malande i huvudet.
På vägen till jobbet fastnade han i trafiken. Vindrutetorkarna gick fram och tillbaka i takt med tankarna: Varför kan ingen bara sköta sitt? Varför måste jag dra allt?
När han kom fram satt kollegorna redan med sina kaffemuggar och pratade om hur trötta de var. Samma gnäll, samma blickar. På skärmen väntade 132 olästa mejl. Han kände hur något i bröstet drog ihop sig. En trötthet som inte handlade om sömn, utan om liv. På lunchen gick han en kort runda runt huset, mest för att få vara ifred. Han såg inte mycket – bara asfalten, sina egna skor, och en trasig pappersmugg som rullade i vinden. Han tänkte att det där var ett ganska bra bild av livet just nu: något halvfullt och slitet, som blåste åt alla håll.
Men så – när han skulle gå in igen – lade han märke till något. Ett träd vid parkeringen, där löven hade slagit om helt. Djupt rött, gult, orange – som om någon målat dem med eld. En vindpust fick några av dem att lossna och virvla ner framför honom. Han stannade till. Det var tyst, förutom det där prasslet. En sekund kändes det som om allt stillnade inuti honom. Han stod kvar en liten stund. Drog in luften. Den var klar, kylig, och doftade höst.
Det var ingen stor uppenbarelse. Bara ett litet ögonblick av närvaro. Men det räckte för att något skulle flytta sig inombords. Han kände tacksamhet. Och när han gick in igen kändes världen lite mindre tung”.
VI FASTNAR SÅ LÄTT I DET SOM INTE FUNGERAR.
Det är nästan ofrånkomligt — hjärnan är byggd för det. Den letar hot, fel och risker för att skydda oss. Därför blir den där gnagande känslan av otillräcklighet så stark. Det är inte för att vi är pessimistiska människor, utan för att vi är biologiska varelser som försöker överleva. Men mitt i allt det där finns ett val. Ett andetag. En möjlighet att stanna upp och se det som faktiskt fungerar — de små, små glimtarna av liv som bär oss: ett barn som skrattar, doften av kaffe, någon som säger ”jag är glad att du finns”, eller bara löven som faller i oktoberljus.
När vi ser det, om så bara för ett ögonblick, händer något i oss. Hjärnan får en annan signal. Hjärtat öppnar sig lite. Och vi minns: världen är inte bara fylld av problem – den är också fylld av färger.
I VÅRA UTBILDNINGAR inspirerar vi dig att se och förstora allt det som funkar OCH lära dig att möta och upplösa det som är svårt. Alltid med hjälp av forskning, interpersonell neurobiologi kopplat till våra relationer.
Du kan kommentera och läsa vad andra säger i vår gästbok.
Välkommen!
Eva Berlander & Co