Hur kommer det sig att människor ibland helt saknar vilja?

__

Svar

Vilken berörande och fin fråga.

Att vid olika tillfällen i livet uppleva att man saknar vilja är mänskligt. Livet innehåller så många utmaningar att det ibland kan vara svårt att veta hur vi ska möta det som är svårt på bästa sätt.

Om det är du själv som upplever dig kraftlös och viljelös så gissar jag att du även känner dig uppgiven och lite maktlös? Kan det stämma? Om så är fallet förstår jag att det känns tufft och jobbigt.

Om du har en nära vän eller partner som du upplever viljelös och passiv så gissar jag att du själv också smittas av känslan av maktlöshet. Du vill hjälpa honom eller henne med du vet inte hur. Kan det stämma? Jag gissar att du kanske också blir arg för du vill så gärna kunna påverka men det går inte. Förstår att det är jättejobbigt.

Om vi tittar på upplevelsen av ”sakna vilja” ur ett neurobiologiskt perspektiv så kan vi med värme lättare förstå varför denna upplevelse av kraft kan fattas oss ibland.

Vi människor är gjorda för kontakt. Vi behöver tillhöra flocken och känna att vi betyder någonting för andra. När vi känner tillhörighet mår vi bra och kraften och lusten kommer som ett brev på posten.

Vi människor är även gjorda för försvar. Det betyder att vi är gjorda för att kunna försvara oss om fara finns, vilket har hjälpt oss att överleva sen urminnestider.

Nu är det lite knepigt med vårt förvar då det kan triggas igång av miljoner olika saker. Nästa alla dessa ”negativa triggers” kommer ur relationer, eftersom vi är gjorda för kontakt.

När hjärnan larmar om fara har vi förenklat 4 vägar att gå.

Vi vänder antingen ut vår energi och attackerar. Jag kallar detta lekfullt att vi blir som en hagelstorm.

Eller så vänder vi in vår energi och flyr. I min lekfulla värld blir det en sköldpadda. Den tredje vägen är att vi blir så ”rädda” så att vi fryser still. När vi gör det så blir vi väldigt uppgivna och passiva. Det är som att nervsystemet inte hittar en väg ut eller bort från det som är jobbigt så att systemet stänger av och låser sig.

Den fjärde och sista utvägen när systemet upplever mycket stark fara är att vi svimmar och i värsta fall dör. (Detta händer enbart vid extrema fall)

Det knepiga med vår briljanta hjärna är att ibland kan ”den” uppleva fara trots att det egentligen inte är så farligt. Nervsystemet tolkar helt enkelt fara trots att det faktiskt inte är så farligt alls.     

Det nervsystemet upplever som fara sitter i våra kroppar. Ofta är det inte rädsla som vi känner utan snarare ilska som ofta dyker upp som konflikter. Konflikter, gräl och kritik som sker mellan oss och våra nära och kära eller inom oss själva. Vi fastnar helt enkelt i oro, självkritik och inre konflikter. Allt detta leder till viljelöshet och brist på livslust.

I mitt arbete som terapeut och par terapeut så ser jag ofta denna kamp på första parkett. Här tror jag att det är viktigt att vi alla ska se mänskligheten i detta och välja att ”sätta ett hjärta” runt oss själva och varandra. Vi behöver smeka oss själva och varandra på kinden helt enkelt.

I mitt arbete lär jag individer, par och grupper att ”tända lampan” och titta på det som kan göra oss passiva, deprimerade, uppgivna, arga eller ledsna från ett nytt håll. När vi bestämmer oss för att ta emot hjälp på vår resa och börja förstå mer om det som händer, inom oss och mellan oss, så händer det ofta magiska saker.

Nyckeln är att vara lite nyfiken på sig själv och därmed inte bli så rädd för rädslan.

Många som inte får fatt på sin vilja har fastnat i ett ”frysa stil läge”. När vi förstår mer om varför så kan vi med värme hitta nya vägar som leder till energi, glädje och lust.

Eva Berlander