Jag har ett stort problem. Min chef behandlar mig illa och jag har ingenstans att vända mig. Nu börjar det kännas som att fler och fler vänder sig emot mig. Jag blir helt enkelt mobbad av chefen.

Vad ska jag göra?

Anonym

__

Svar

Hej anonym!

Du upplever att din chef särbehandlar dig. Förstår att det måste kännas jättejobbigt.

Speciellt med tanke på att det gått så långt att du känner att dina kollegor också börjar titta på dig med andra ögon. Nu måste du även hantera otrevliga kollegor.

Vad händer med dig när det sker? Drar du dig undan och försöker göra dig osynlig eller blir du arg och visar din frustration öppet? Kanske pendlar du i dina reaktioner och fräser ifrån ibland för att sedan dra dig tillbaka och bli ledsen? Har du någon att prata med när det här sker?

Hur du än reagerar så är dina reaktioner förståeliga. De är både begripliga och mänskliga.

I mitt jobb som terapeut och mental tränare möter jag många som fastnat i konflikter, svårigheter och oro. De känner sig, precis som jag gissar att du också känner dig, maktlös, uppgiven och ledsen. 

Först och främst vill jag be dig att titta på dig själv och dina egna reaktioner med varma ögon. Att du väljer, som jag brukar säga, att sätta ett hjärta runt dig själv. Medkänsla är ett viktigt första steg då det gör ont att känna sig utsatt, maktlös och uppgiven.

Nästa steg är att titta på det som sker från ett helikopterperspektiv. Att du ser chefen, kollegorna och dig själv lite utifrån så att du tydligt kan se ”dansen” som sker mellan er på jobbet. Du kanske tycker att det låter lite konstigt men jag vet att när du gör det så ser du det som sker lite på avstånd. Ett viktigt val när vi vill skapa förändring.

Tänk dig en metafor; en person har blivit påkörd och ligger på gatan med ett brutet ben. Det gör fruktansvärt ont. Vad händer nu med den här personens uppmärksamhet? Jo han eller hon kommer att vara helt fokuserad på smärtan i benet (allt för att på bästa sätt kunna överleva) och all energi kommer att gå dit. Här ser nu den skadade ingenting annat än just det brutna benet som gör förtvivlat ont.

Precis som vid fysik smärta så reagerar vi på ett liknande sätt när det gäller emotionell smärta. När vi har känslomässigt ont så kidnappas systemet och resultatet blir att vi överlever mer än vi lever.

Vi tänker, vi analyserar och vi ältar problemet. Här börjar vi oroa oss och nu börjar vi tänka, analysera och älta än mer. En reaktion som ofta leder till kritik, både mot oss själva och mot andra, och som i sin tur leder till konflikter och ytterligare oro.     

Ibland håller vi våra känslor inom oss själva och ibland ältar vi våra tankar med någon annan i vårt försök att hitta en lösning. En begriplig reaktion som tyvärr ofta gör oss blinda för förändring.

Avsikten är god men det vi gör leder sällan dit vi vill då all uppmärksamhet och vår energi går till det jobbiga. Vi fastnar helt enkelt i det som gör ont.

Jag kallar fenomenet för att vi fastnar i pricken av problem.

När vi istället väljer att lyfta blicken och lite lekfullt se den stora bilden av konflikter, utanförskap, kränkningar eller det du känner när du upplever dig särbehandlad av din chef, händer oftast magiska saker.   

I mitt arbete har jag mött tusentals människor som har valt att med min hjälp lyfta blicken och se den stora bilden av vad som gör oss mänskliga. En viktig resa då den hjälper oss att se på problemet som vi fastnat i från ett annat håll. Ett perspektiv som leder till nya lösningar och därmed kraft och glädje.

Man kan säga att vi mjukt och kärleksfullt lyfter blicken från det brutna benet, så att vi aktivt kan göra val som leder till nytt. (Pricken av problem upplöses).

Vi ska komma ihåg att vi inte är våra känslor. Vi är heller inte våra tankar och våra beteenden. Vi bara har dom. När vi med värme kan få förståelse för just våra känslor, tankar och beteenden så skapar det kraft och en möjlighet att påverka.

Lika lite som vi kan lösa problem utifrån pricken kan vi förändra en oschyst chef. En omöjlig uppgift som enbart tar värdefull energi och kraft.

Därför är mitt tips till dig kära anonym, att göra det som tusentals andra redan har gjort, gå vår distansutbildning; Att leva istället för att överleva – interpersonell neurobiolog, den stora bilden. En mycket uppskattad utbildning som stärker dig inifrån och ut. 

Sen tänker jag, att jobba på en arbetsplats där du känner dig särbehandlad är orättvist och väldigt energikrävande. Om det är första gången du upplever denna känsla kanske du helt enkelt ska söka dig ett nytt jobb. Din chef kanske inte är en lämplig chef och du kan få det bättre någon annanstans. Om du däremot kan känna igen känslan av kränkt, särbehandlad eller inte hörd så gå utbildningen. Om du vill, välj att parallellt med distanskursen även ta emot hjälp av en duktig terapeut som stöttar dig på vägen. En spännande resa som du har nytta av i all framtid.

Kanske kommer du i framtiden tacka din besvärliga chef som triggade dig att välja medveten utveckling?!

Ett annat tips är att du lyssnar på min podcast. Evas relationspodd tar upp detta viktiga ämne från olika håll. Självklart finns det många bra poddar att lyssna på. Sök och du ska finna!

Tack för ditt engagemang och för att du valde att skriva till mig.

Lycka till!

Eva Berlander