Har du märkt hur annorlunda livet kan kännas beroende på hur du mår? En dag känner du dig lugn, glad och hoppfull. Du ser möjligheter, uppskattar människorna omkring dig och känner att det mesta går att hantera.
En annan dag kan samma liv kännas tungt och fullt av problem. Din partner är besvärlig, en vän har inte hört av sig, en kollega tittar snett och plötsligt känns det som om ingenting riktigt fungerar.
Det är som om livet går från färg till svartvitt.
Jag brukar beskriva det som att vi hamnar på botten av vår egen krater. Där nere är utsikten begränsad. Vi ser framför allt det som är svårt, det som saknas och det som skulle kunna gå fel. Och det är faktiskt ganska mänskligt.
Vår hjärna är mer intresserad av att vi ska överleva än av att vi ska vara lyckliga. När vi känner oss kritiserade, avvisade, ensamma eller missförstådda kan vårt inbyggda larmsystem aktiveras. Nervsystemet går på högvarv och vi blir mer uppmärksamma på sådant som skulle kunna vara hotfullt.
Nere i kratern kan världen se betydligt mörkare ut än den faktiskt är. Och så börjar vi berätta historier för oss själva.
Vi människor är fantastiska berättare. Vi försöker ständigt förstå det vi upplever genom att skapa mening och sammanhang. Men våra berättelser är inte alltid sanna, särskilt inte när vi är rädda, arga, ledsna eller känner oss ensamma.
Då kan tankarna låta så här:
Jag är ensam. Ingen förstår mig. Jag blir alltid orättvist behandlad. Jag måste klara allting själv. Min partner/vän/chef bryr sig inte. Jag behöver sätta tydligare gränser. Ingen uppskattar det jag gör. Det kommer aldrig att bli bättre.
Känner du igen någon av dem?
Det intressanta är att de här meningarna ofta känns som sanningar, inte som tankar. Och ju oftare vi upprepar dem, desto starkare kan känslorna bli. Vi börjar dessutom leta efter bevis för att våra berättelser stämmer. Det blir nästan som små konspirationsteorier i vår egen hjärna. Vi ser det som bekräftar det vi redan tror och missar sådant som skulle kunna ge oss en annan bild.
Det betyder förstås inte att våra upplevelser alltid är fel. Ibland blir vi orättvist behandlade, behöver sätta gränser eller förändra något i våra liv.
Men det är stor skillnad mellan att något känns sant och att vi har förstått hela sanningen. Det är därför jag tycker att bilden av kratern är så hjälpsam.
När vi befinner oss på botten försöker vi ofta lösa våra problem därifrån. Vi kritiserar, argumenterar, drar oss undan, ställer krav eller försöker sätta gränser. Men när nervsystemet är i försvar kan det som vi upplever som tydlighet i stället komma från rädsla och frustration. Och då riskerar vi att skapa ännu mer av det vi egentligen vill komma bort ifrån.
Vi behöver helt enkelt lära oss att bygga en stege upp ur kratern.
Det är något vi arbetar mycket med i våra utbildningar och i mina möten med individer och par. Genom kunskap om hjärnan, känslor och relationer, tillsammans med konkreta verktyg och praktisk träning, kan vi lära oss att lugna vårt ibland galopperande nervsystem och börja betrakta våra egna reaktioner med större nyfikenhet.
Vad händer inom mig just nu? Vad berättar jag för mig själv? Vet jag att det är sant? Vad är jag egentligen rädd för? Och vad längtar jag efter?
När vi börjar ställa de frågorna händer något spännande. Vi får lättare att ta oss själva på allvar utan att gå till attack eller dra oss undan. Vi kan tydligare förstå våra egna behov, ge oss själva mer av det vi behöver och uttrycka vår längtan på ett sätt som gör det lättare för andra att förstå oss.
Och det fina är att allt omkring oss inte behöver ha förändrats. Partnern kanske fortfarande är besvärlig, vännen har fortfarande inte hört av sig och livet innehåller fortfarande svårigheter.
Men vi har fått tillgång till en större bild.
Vi kan börja se fler möjligheter, känna större lugn och välja hur vi vill möta det som händer, i stället för att låta våra automatiska reaktioner styra. Det är så vi utvecklar vår emotionella motståndskraft. Inte genom att slippa livets svårigheter, utan genom att bli bättre på att möta dem.
I morgondagens avsnitt (6/11 -26) av Evas Relationspodd möter jag Jenny, som går vår stora onlineutbildning. Det här är del 1 av 2, där vi tillsammans utforskar kratern, våra inre berättelser och hur vi kan lära oss att ta oss själva på allvar utan att fastna i kritik, rädsla eller försvar.
Framför allt pratar vi om hur vi kan börja bygga vår egen stege. För vi behöver inte tro på varje tanke vi tänker eller reagera på varje känsla som om den berättade hela sanningen. Vi kan lära oss att stanna upp, bli nyfikna och upptäcka nya möjligheter.
Och när vi klättrar upp ur kratern blir vi återigen mer mottagliga för livets alla färger – glädje, hopp, närhet, tacksamhet och kärlek.
Livet är fortfarande livet. Men vi ser det inte längre bara i svartvitt. Och det allra finaste är att vi kan träna på att ta oss dit.
Nästa fredag (13/11-26)kommer del 2, då jag och Jenny fortsätter vårt samtal och fördjupar oss ytterligare i hur vi kan stärka oss själva och skapa förändring i våra liv.
Så spännande!
Eva Berlander & Co
